Nattfilosofi (en aning grumlig och flummig)

Att bara sitta på ett tåg och lyssna på en sångerska som sjunger att man aldrig ska komma tillbaka med sol och grönt gräs utanför fönstret och skrikiga småbarn i vagnen är bara så himla mysigt, och jag längtar tillbaka till Lund. Staden, Agnes och kusinerna.
Och tänk att bara på tåget ta beslutet att inte komma tillbaka. Att jag med 200 i plånboken och några hundringar på kortet bara stuckit i väg och aldrig kommit tillbaka. Fint, men skrämmande och orealistiskt.

Förkylningen härjar, och de som pratade med mig i dag borde få pris för att de stod ut med mig då min hals lät värre än vad den gjort på de senaste två åren (och just i dag fick folk mig att sjunga på musiken? IG, här kommer jag.).
Myskväll på Rosa Pantern efter Cortégen. jag älskar inte de människorna, för det är fel ord. Vi känner varandra så väl, och vi är lika lika som vi är olika, men ändå klaffar det. Och det känns så bra. Älska är ett väldigt svagt ord, och samhörighet också.
Jag älskar mina gula post it-lappar. Bara så ni vet.