Med passion för stadsliv

Efter lite tveksamheter skickade jag iväg ett sms och jag skulle träffa henne. Jag var lite osäker, jag hade ju inte sett henne på nästan två år och jag hade ju trots allt bara träffat henne en gång. Sen att det skulle vara en till där fick mitt osociala inre som jag dragit på mig de senaste dagarna att börja röra på sig. Var det bra?

Men mamma skulle ändå in till stan, så gratis resa tänkte jag. Ändå var jag sjukt nervös, av någon konstig anledning. Jag menar, visst, jag har haft lite socialfobi de senaste dagarna, men så farligt kunde det väl inte vara? Ändå skakde jag tänder på vägen, av både köld och annat.

Efter att mamma parkerat och vi gick åt olika håll så gick jag en ganska lång bit till hållplatsen utanför Ullevi. Det var kallt och jag frös, men den vita massan var trots allt inte där. Och då kände jag att allt lättade. Jag såg alla bilar och ljus i mörkret. Spårvagnar som rusade fram och små barn som var upphetsade över sin första spårvagnsresa. Sen när jag kom fram till Drottningtorget så var det som en stn föll från mitt hjärta och jag log där för mig själv på den folktäta spårvagnen. Det var upplyst och då insåg jag verkligen att jag saknat att gå där varje dag, över den upplysta vägen, till skolan. Jag insåg också att det var nästan skrämmande hur Göteborg kan påverka mig så mycket. (När jag tänker efter kan detta hända även skoldagar, men då aldrig lika extremt. Jag själv tycker at det nästan är lite sjukt, på ett bra sätt.)

Jag som varit nere hela dagen och vart lite små bitter satte mig med ett leende i den guldglänsande väntehallen inne i centralen. Sen gick jag ut till det snötäcka spåret och tittade åt alla håll. Var var hon?

Plötsligt springer en söt filur mot mig och kramar mig. Länge, länge. Jag tror inte att någon av mina kompisar har kramat mig så länge. Och gud vad glad jag blev. För kramen.

Och för att hon var här.
Här i Göteborg.