00-or spelar fotboll

Vickan har folk i frölunda och tittar på Disney, Malin har också mysigt folk som myser med härlig middag. Till och med min faster frågade om jag ville fira med henne. Vart tror du att jag är nu? Just det, med föräldrarna.

2009, -09, tjugohundranio, tvåtusennio.... När man ska skriva datum så skriver man 08 ända in till slutet av juni. Ja, nu är det nytt år, IGEN.

Men åren går. Det är inte alls längesedan det var 1999/2000 och man sprang runt och lekte och väntade på att klockan skulle slå tolv och att man sen någon timme efteråt somnade av trötthet. Okej, det är längesedan. Det är nio år sen, NIO år sen. Jag var sju, SJU. Ja, tiden går fort, för fort vill jag inte säga för jag vill att tiden ska gå fort, men hur roligt är det att stå där när man är 55+ och fortfarande mentalt vara kvar vid 20?

När man var liten tyckte man att en timme var lång tid. I dag tycker man att en vecka går snabbt. Det är såna kontraster, och det är jag glad för. För tänk om man drogs in helt i det stressande samhäll vi lever i och inte låter barn vara barn? Det skulle vara jordens undergång, att intte låta dagens barn få uppleva lyxen som vi hade när vi var små (och oj, jag låter verkligen som om jag tror att jag inte är barn längre, och det ska du veta, att jag absolut inte tror. Hur skulle jag annars kunna längta så in enormt efter 18-årsdagen?).

Så fort man pratar om tid kommer Vickan med den gången hon gick förbi fotbollsplanen och fick se 00-or spela fotboll. Ja, hör ni hur sjukt det låter? 2000, då gick jag i förskolan. Okej, visst att det låter rimligt när man tänker på det? Men i mina ögon är mina småkusiner fortfarande 1 och 3, fastän de nu är 3 och 5. Det känns inte som om det var två år sen jag började sjuan, och det känns absolut inte som om det bara var ett år sen jag träffade några helt otroliga personer. 7 januari, nästan exakt ett år sen.

I simply ran. But my feet felt like lead. Time slowed down around me, like the world was turning to Jell-O. I'd had this feeling once before, and I knew it was the power of Kronos. His presence was so strong it could bend time itself. - Thoughts of Percy Jackson, The Battle of the Labarynth.

Det kanske så här tiden känns för ett barn, ett barn som ännu inte har kommit in i/börjat lida av samhället totala och oändliga stress. Eller så är det här bara en mardrömslik bild för stressnarkomaner.

(Och om det är som det ska så ska 2009-layouten vara uppe nu)